Fröken Jennfors

 

Han hade vart sjuk länge, 2007 diagnostiserades han av Bipolär sjukdom/Manodepressiv. Han hade sedan länge innan det lidit av alkoholproblem.

 

Det som startade hela diagnosen var att min Pappa blev väldigt uppåt, han var mycket gladare än vad han hade någonsin vart tyckte jag. Det kändes som att han var på väg tillaka till en bra liv. Han ville ändra sitt liv, vidareutveckla sig inom sitt jobb, flytta till något nytt område, bryta gamla möster och börja om på nytt. Han hade levet ensamt och olyckligt sedan han skiljde sig från min Mamma 94. Han började med att ordna sin ekonomi, förhandla med bank om bättre vilkor på lån så han kunde betala av sina krediter. Han köpte en bil så han kunde komma ut och göra småutflykter att förgylla sin tid med. Han åkte flera gånger och besökte sin storebror i Lidköping, tog ut sina föräldrar på utflykter, åkte och besökte min bror och hans barn i Karlstad, hittade på saker tillsammans med mig, men framför allt så var han nöjd med tillvaron.

 

Det som verkade så bra var tyvärr lite för bra för att vara sant. Det eskallerade så fort att han nästan tillslut kändes sig odödlig, han kunde göra allt, det fanns inga hinder för något. Han tog mer krediter för att kunna köpa det han ville, eller kunna köpa saker till nära och kära. Han skulle göra sin familj ekonomiskt oberoende sa han. Det var svårt att behöva inse fakta att han var sjuk. Vi alla önskade att det var sant att han äntligen hade hittat tillbaka till livet, men det var bara en illusion. 

 

Jag minns den dagen min Mamma sa till mig att Pappa är sjuk, hans beteende är inte friskt. Vi ringde ner hans bror från Lidköping. Efter långt samtal, var vi eniga om att han behövde hjälp. Klart och bestämt ringde vi de samtal som behövdes. Och där på kvällen kom poliser och hämtade Pappa, på grund av Lagen om tvångsomhändetagande. Min Pappas beteende var skadligt.

 

 

Min Pappa las in på en Psykavdelning, en avdelning med massa olika människor med olika psykiska diagnoser. Han förstod naturligtvis ingenting, varför han hade hamnat där. Han blev fruktansvärt arg på alla. Han ringde mig och frågade vad det var frågan om. Väl inne på avdelningen fick han medecin och började bli lugnare. Det var ett fruktansvärt ställe, de få gångerna jag orkade komma på besök så såg jag vilket vuxendagis denna avdelning var. Vuxna psykiskt sjuka människor som var som barn, medicinerade, ingen verklighetsuppfattning, som satt och pysslade, ritade, pärlade osv, dagisverksamhet!

 

Efter en tid där inne kom han ut som en helt annan människa, deppressiv och avtrubbad. Han började dricka ännumer och ville ta livet av sig. Han klarade inte av att jobba, så han blev sjukskriven och beodrad att ta tag i sina alkoholproblem. Han kom aldrig tillbaka till jobbet, men han blev nykter alkholist!

 

Min Pappas liv tog slut den dagen han blev inlags på Psyket. Under de kommande åren åkte han ut och in på psykavdelningar. Tungt medicinerad. Men när han var hemma skötte han inte sin medicinering, varken för det psykiska eller fysiska, så som blodtrycket till exempel. De sista åren i livet levde han instängd i sin lägenhet, gick inte ut, städade inte och skötte inte sin hygien. Han tog inte sina mediciner, så man kan säga att han dog långsamt. Levande död!

 

När min Mamma ringde mig och lämnade beskedet av att han hade gått bort, hade jag inte haft kontakt med min Pappa på ca 4 år. Det låter säkert kallt, men jag var tvungen att ta avstånd för jag fick ta allt för mycket skuld för hans liv, både från honom och vissa inom min släkt. Jag var 19 när han diagnostiserades och jag var på gränsen för vad jag orkade med. Jag höll kvar och stöttade honom fram tills 2009, men då kände jag att jag inte orkade mer, han hade vid den tidpunkten blivit som ett stort barn och det gick knappt att prata med honom. Jag skrev till hans föräldrar och syskon och förklarade varför jag inte orkade mer. Jag fick ta mycket skuld för mitt val, men jag var tvungen för att själv orka leva. 

 

Man kan nog säga att jag levde i förnekelse i 4 år. Jag trodde att jag hade gått vidare och att hans liv inte längre kunde påverka mig. Inte heller när jag fick beskedet om att han hade gått bort blev jag direkt berörd. Kanske ett mentalt skydd för att orka med allt. Känslorna av hans bortgång har kommit pö om pö under 7 månader, och idag är känslan av hans bortgång som starkast.

 

Jag och min bror tog tag i det som behövdes göras, tömma lägenheten, begravnings m.m. Även i dethär skedet möttes jag av skuld att jag inte hade vart där och stöttat honom när han var sjuk, men att det passade när han hade gått bort och komma och ta hand om hans tillhörigheter. Tillsaken ägde han knappt något av värde, bara hans vinylsamling på 300 lp-skivor. Med resten utöver skivorna var förstört av tidens gång och hans missär. 

 

Men jag planerade min Pappas begravning så jag trodde att han skulle vilja ha den. Den innehöll mycket kärlek, den musiken han älskade, och de människorna han hade kännt hela sitt liv. Jag valde själv att göra egna begravningsprogram som på framsidan hade en bild av David Bowie "Aladdin Sane", som Pappa älskade. Det var en ljus och vacker begravning med mycket kärlek!

 

För de som inte känner mig är det nog svårt att förstå varför man tar avstånd från sin Pappa när han blev sjuk. Tanken har slukat mig många gånger, i skuld skam och allt som hör där till. Men sanningen är den att jag aldrig riktigt kände min Pappa. Mina föräldrar skiljde sig 94 och jag har sedan dess vuxit upp med min Mamma och min styvpappa. Besökte min Pappa sporadiskt ibland på helgerna, men då oftast drack han mycket. Detta är inget jag dömmer honom för idag, idag vet jag att han var sjuk länge, först alkoholen och sedan den bipolära sjukdomen. Min Pappa led även av en nevrosidynskada i ändtarmen som få människor visste om, det är nog mycket det som grundade hans sjukdomsbild.

 

När min Pappa var "frisk" var han den snyggaste killen man kan tänka sig, han var trevlig, omtyckt och kreativ. Hans största passion var musiken. Han hade den finaste vinylsamlingen man kan tänka sig, och när han levde var han så noga med den. Hans skivor är inte spelade många gånger, för han bandade dom för att inte sluta för mycket på skivorna. Han var duktig och omtyckt på sit jobb på barnröntgen på Östra. 

 

Jag har sedan hans bortgång lärt känna min Pappa, på ett sätt jag inte gjorde när han levde. Jag har insett att jag har ärvt mycket av hans fina sidor. Jag är väldigt lik honom till utseendet, vilket jag fram tills nyss har mått dåligt av för att det har påminnt mig så mycket av honom, men idag är jag glad och stolt av att jag är lik honom. Han lever på så sätt vidare genom mig.

 

Det som är min sorg är att han levde större delen av sitt liv på det sättet han levde, att han dog alldeles för tidigt, att han fick uppfylla få av sina drömmar, att jag inte fick lära känna honom när han levde, att han aldrig fick lära känna mig eller sina barnbarn.

 

Idag minns jag inte det som var dåligt utan låter den friska delen av honom leva vidare genom mig, idag är min Pappa med mig varje dag, han är på ett sätt mer levande idag än vad han var när han levde. Idag lyssnar jag på hans musik och föreställer mig hur han var som ung, och känner känslan av honom i den musiken han lyssnade på.